Blogg: Ett liv utan riktning

En del av regeringens omtalade ändringar i arbetslivslagstiftningen syftar till att höja sysselsättningsgraden, men också till att sänka priset på arbetet. Det är värt att säga direkt, och den som påstår något annat talar endast en modifierad sanning, om ens det.

Effekterna på arbetets pris är huvudsakligen indirekta när de genomförs och realiseras till exempel genom utvidgning av det lokala avtalandet, förkortning av tiderna som krävs för omställningsförhandlingar och anmälning av permitteringar samt en oavlönad första sjukdag.

Hela Finlands intresse har under det senaste halvåret riktats mot dessa förändringar, och enormt med energi har använts för att främja och även motsätta sig dem. Det är naturligtvis fackförbundens uppgift att motsätta sig och påverka, eftersom förändringarna försvagar löntagarnas ställning på många sätt. Jag gör dock alla parter besvikna genom att konstatera att dessa teman tyvärr inte kommer att ge oss något svar på den brännande frågan ”Varifrån ska Finland få tillväxtresurser?”

Företagen kan över huvud taget konkurrera ganska begränsat om priset på arbetet. Man har glömt bort att företag kan konkurrera obegränsat om allt annat, såsom kvaliteten på produkter och tjänster.

Finlands enda möjliga riktning som är värd att sträva efter måste vara att växa till en nation som producerar sådana produkter och tjänster som man kan betala världens högsta lön för. Jag erkänner att det är lättare sagt än gjort, men just nu känns det som om man inte ens försöker och att den valda riktningen är någon helt annan. Och dessa förändringar i arbetslivslagstiftningen är nog i alla fall inte en genväg till lycka.

Med hjälp av politiken tycks man satsa på att fixa något som i princip fungerade. Sixten Korkman skrev nyligen i Helsingin Sanomat om hur avtalspolitiken fungerade bra under det senaste decenniet och att konkurrenskraftsavtalet förbättrade konkurrenskraften, löneförhöjningarna var till största delen anpassade till exportbranscherna och ganska måttliga, pensionsslussen för arbetslösa slopades och pensionssystemet utvecklades i samförstånd. Därför är det överraskande att regeringen anser det nödvändigt att ingripa så kraftigt i arbetsvillkoren och även i priset på arbetet.

I arbetsmarknadspolitiken skulle jag därför vilja ha mindre politik och mer arbetsmarknad. Nuläget påminner mig om Anssi Kelas låt där han sjunger om hur livet saknar riktning, hur man alltid belastas med det sämsta alternativet, hur det aldrig leder till något.

YTN kan för sin del bidra till valet av riktning. Det är möjligt att förhandlingarna om den finska arbetsmarknadsmodellen fortfarande inleds, och YTN vill naturligtvis delta i förhandlingarna, inte minst eftersom YTN är Teknologiindustrins största avtalspartner mätt i antalet medlemmar som omfattas av kollektivavtal. I vilket fall som helst kommer man att under de kollektivavtalsförhandlingar som inleds under hösten mäta huruvida det fortfarande finns plats för förhandlingar och avtal i Finland.