– Vad hände längs vägen?
Text: Mikko Nikula
Bilder: Opa Latvala, Markus Sommers
Kollektivavtalens förhandlingsrunda pågick i över sex månader. Arbetsgivarna strävade efter försämringar och de högre tjänstemännen använde stridsåtgärder för att främja sina egna mål, såsom tillräckliga allmänna förhöjningar.
– Den största orsaken till varför den här rundan blev så lång var att vi och arbetsgivarsidan hade mycket olika syn på förhöjningsnivån. Dessutom ville arbetsgivarna ha sådana textförsämringar i avtalen som vi inte gick med på, sammanfattar YTN:s ordförande Samu Salo.
Förhandlingarna som inleddes i september framskred trögt under en lång tid. Det var inte förrän i april som YTN:s avtalsanhopning började lätta när kollektivavtalet för högre tjänstemän inom teknologiindustrin godkändes. Avtalet är treårigt och dess sista år är ett optionsår, dvs. ett år som kan sägas upp av båda parterna. Under avtalsperioden höjs lönerna med sammanlagt 7,8 procent och andelen allmänna förhöjningar är 5,0 procent.
Arbetsgivarsidan ville först diskutera avtalstexterna och först därefter löneförhöjningarnas nivå.
– Detta har varit arbetsgivarnas taktik under flera förhandlingsomgångar. Vi erbjöd dem möjligheten att lämna texterna oförändrade och göra en ren lönelösning, men detta gick Teknologiindustrins arbetsgivare av någon orsak inte med på, berättar Salo och tillägger att YTN:s avtal är mycket arbetsgivarvänliga även vad gäller arbetsvillkoren.
DEFINIERADE DEN OFFENTLIGA SEKTORN I VERKLIGHETEN LÖNERNA FÖR ALLA?
Oftast har förhandlingsomgången beskrivits som underordnad teknologiindustrins förhandlingsbord, där Teknologiindustrins arbetsgivare rf förhandlade med YTN, tjänstemännens Fackförbundet Pro och arbetstagarnas Industrifacket. Enligt den rådande tolkningen kunde förhandlingarna inom andra branscher inte framskrida förrän lönenivån för exportindustrin hade fastställts, och i synnerhet Industrifackets avtal har ansetts vara en avgörande initiativtagare.
Samu Salo har dock en annan uppfattning om vad marschordningen var. Enligt Salo berodde löneförhöjningsnivån inom exportbranscherna i grunden på hur stora löneförhöjningar – främst enligt statens uppskattning – man hade råd att betala till den offentliga sektorn.
– Arbetsgivare inom den privata sektorn och landets regering väntade på om kommunernas och välfärdsområdenas löneprogram skulle fortsätta eller inte. När det blev klart att programmet skulle fortsätta fastställde man utifrån det ett tak för förhöjningarna, från vilket man drog av löneprogrammets effekt. På så sätt bildades den allmänna linjen och maximinivån för den privata sektorns förhöjningsnivå. Denna låga löneförhöjningsnivå inom den privata sektorn, som till slut återigen bildades för landet, försvårade förstås för sin del uppkomsten av avtal och ledde framför allt till att omgången blev lång.
– Detta är min uppfattning och jag misstänker starkt att det är vad som hände, säger Salo.
Innan en överenskommelse nåddes använde YTN påtryckningsåtgärder inom vissa branscher. Inom teknologiindustrin strejkade man under fem fredagar och inom kemiindustrin under en dag. Inom arkitektplaneringsbranschen hotade man med en strejk som aldrig hände, eftersom ett avtal ingicks för branschen i slutet av maj.
– Inom teknologiindustrin och kemiindustrin handlade det mer om att förhandlingarna inte framskred och man därför ville överlåta dem till riksförlikningsmannen än om att strejkerna skulle ha pressat arbetsgivarna till förhandlingslösningar. Tanken var att riksförlikningsmannens byrå skulle få saker att hända. För arkitekterna var situationen annorlunda. Det gick speciellt dåligt för branschen, arbetsgivarsidan var inte beredd på förhöjningar och man ansåg att strejkhotet skulle skapa tryck för dem att ingå ett avtal, vilket är exakt vad som hände.
YTN FÖRHINDRADE FÖRSÄMRINGAR AV UPPSÄGNINGSSKYDDET INOM EXPORTBRANSCHERNA
YTN:s vice ordförande Teemu Hankamäki anser att det är positivt att kollektivavtalen är treåriga och att de innehåller en allmän förhöjning.
– Vi vet förstås inte ännu något om den kommande inflationen, men i ljuset av dagens prognoser ser det ut som om dessa förhöjningar verkligen kommer att förbättra köpkraften. Det är också bra att avtalen inkluderar stupstockar och att de inte har några engångspotter, såsom under den föregående omgången.
Stupstocken innebär att om man inte kan komma överens lokalt om genomförandet av löneförhöjningarna så följer man kollektivavtalsskrivningarna. På så sätt tryggas de allmänna förhöjningarna för alla högre tjänstemän.
I exportbranschernas förhandlingar försökte Teknologiindustrins arbetsgivare rf intensivt och under en lång tid föra igenom försämringar i texterna, det vill säga försvaga uppsägningsskyddet. Hoppet var att paragraferna i kollektivavtalen skulle ändras så att de motsvarar den kommande lagtexten, eftersom Petteri Orpos regering har för avsikt att göra en lagändring som skulle leda till att det inte längre krävs ”vägande skäl” för uppsägning som beror på personen, utan redan ”sakliga skäl” skulle vara tillräckliga.
– Vi lyckades sätta stopp för detta försök och uppsägningsskyddet i kollektivavtalen för högre tjänstemän ändrades inte på något sätt. Dessutom förblir förtroendemannen den primära förhandlingsparten vid lokala avtal.
Regeringens planer och kommande lagändringar åberopades också vid förhandlingarna inom kemiindustrin, då arbetsgivarna ville förkorta anmälningstiden för omställningsförhandlingar från sex veckor till tre.
– Tre veckor är en mycket kort tid när ett stort företag ska ha omfattande förhandlingar. Med denna tvist gick man till riksförlikningsmannen, och slutligen blev anmälningstiden fyra veckor. Pengar var inte något man tvistade inom kemiindustrin, berättar Hankamäki.
INDIREKTA KONSEKVENSER ÄVEN FÖR BRANSCHER UTAN AVTAL
Högre tjänstemän har inte ett allmänt bindande, riksomfattande kollektivavtal inom alla branscher. Vårens lönelösningar kommer dock att reflekteras på något sätt även inom branscher utan avtal, tror Hankamäki.
– Existensen av dessa kollektivavtal påverkar nog också de branscher som inte omfattas av avtalsverksamheten. Det uppstår extra press att höja lönerna även där det inte är obligatoriskt. Åtminstone om det alls finns någon konkurrens om arbetskraften.
I många företag är det ett etablerat sätt att frivilligt följa den väg som de allmänt bindande kollektivavtalen visar.
– Till exempel inom byggbranschen har högre tjänstemän inget eget kollektivavtal, men ofta tillämpar arbetsgivaren på dem praxis enligt tjänstemännens kollektivavtal. Självklart finns det skillnader mellan företagen. Vissa påverkas av kollektivavtalen, andra inte.
OLIKA BRANSCHERS UPPSÄGNINGSPRAXIS MÅSTE FÖLJAS NOGGRANT
– Detta var en såtillvida exceptionell förhandlingsrunda att de första kollektivavtalen tecknades utanför exportbranscherna. När deras förhandlingar inte gick vidare, inledde finanssektorn och EPA-sektorn [=Paltas specialbranscher] rundan i mars, berättar vice ordförande Riku Salokannel.
Det hjälpte att kollektivavtalen inom dessa branscher var gemensamma med andra förbund och överskred centralorganisationernas gränser.
– Linjen hade bildats när FFC-förbunden och Pro redan tidigare hade ingått andra avtal.
Ändringarna i fråga om kvalitativa ärenden i kollektivavtalen för servicesektorn var små; texterna förblev i stort sett oförändrade. Ett ämne i tvisten saknades, eftersom uppsägningsgrunder som beror på personen inte hade antecknats i kollektivavtalen för servicesektorn, till skillnad från industribranscherna, vars förhandlingar innehöll hårda strider i och med att arbetsgivarna försökte försvaga uppsägningsskyddet.
– Under avtalsperioden måste vi göra benchmarking och bedöma vilken betydelse lagändringen har. Vi måste alltså följa om det bildas varierande uppsägningspraxis för olika branscher, när vissa följer den nya lagen och andra har ett kollektivavtal som är bättre än lagtexten. Om betydelsen är stor kommer det säkert att bedömas om man i kollektivavtalen i stor utsträckning ska sträva efter att stärka uppsägningsskyddet.
ARBETSGIVARNA VAR SÄKRA PÅ SIN SEGER REDAN FÖRE FÖRHANDLINGARNA
YTN:s vice ordförande Ville-Veikko Rantamaula upplevde att regeringens arbetslivsreformer, som arbetsgivarna gillade, formade förhandlingsomgångens atmosfär från början.
– Man kunde nog se att arbetsgivarsidan förväntade sig en seger redan innan förhandlingarna hade inletts. Attityden var ganska häftig.
I servicesektorns förhandlingsbord irriterades Rantamaula av motpartens passivitet. I de bilaterala förhandlingarna med YTN väntade arbetsgivarnas Palta rf som vanligt på att kollektivavtalen för exportbranscherna skulle uppstå.
– Det är länge sedan man inom servicebranscherna uppnådde unika lösningar under en förhandlingsomgång, och det har varit en stor besvikelse för mig. Palta tar nog starkt ställning till arbetslivsfrågor i offentligheten, men de har ingen beredskap att själv initiera något. Även nu helt enkelt följde man teknologiindustrin och fokuserade på pengarna i lösningarna.
Teknologiindustrins dominans syntes bland annat i att även riksförlikningsmannen föreslog en individgarantimodell för löner inom servicebranscherna, som hade kopierats direkt från teknologiindustrin.
– Den skulle inte ha lämpat sig för servicebranscherna och vi kullkastade den.
ÖVERLÅNGA OMGÅNGAR MED TVISTER ÄR INTE TILL FÖRDEL FÖR NÅGON
Nu råder det lugn på arbetsmarknaden, men vad kan man förvänta sig under avtalsperioden och kommer avtalen att vara i kraft under hela treårsperioden?
– Förhoppningsvis förblir de i kraft och åtminstone nu är det svårt att se varför någon av parterna skulle sträva efter uppsägning av dem. Den uppsägande parten borde få något bättre med det nya kollektivavtalet än med det nuvarande, och det skulle inte vara enkelt, säger Teemu Hankamäki.
– Men det vore bra att återvända till det förfarande som tidigare var huvudregeln. Förhandlingsresultaten uppnåddes då ganska snabbt, utan fruktansvärda tvister och medlarens hjälp, fortsätter Hankamäki.
Även Ville-Veikko Rantamaula ser den slutförda omgången som ett bevis på att det nuvarande förhandlingssystemet betjänar varken löntagarna eller arbetsgivarna.
– Det tog sju månader att föda barnet, och det var nog smärtsamt, stridsåtgärder behövdes. Det behövs en förändring i detta arrangemang. Under nästa omgång kommer förhållandet mellan riksomfattande och lokalt avtalande i alla fall att vara en stor fråga.
Samu Salo konstaterar att den nästa regeringens arbetslivsagenda också kan ha en inverkan på förhandlingsomgången.
– Själv tror jag dock att oavsett hurdan den följande regeringsbasen är så kommer den nuvarande regeringens åtgärder för att försvaga arbetslivet inte att upphävas. Ingen lagstiftning ändras helt och hållet vart fjärde år.
Under avtalsperioden vill Salo se avtalsbranschernas arbetsgrupper utveckla kollektivavtal och förbereda förslag för förhandlingsborden. Till exempel har kollektivavtalsskrivningar som förbättrar ork i arbetet varit YTN:s långsiktiga mål.